Perfektionist eller överambitiöst?

När ska det säga det  Stopp?

När räcker det egentligen med det man har? Ska man känna av när det är bra som det är, eller fortsätter man tills stopp-knappen går på automatisk och du inte kommer längre?

Är det då man har uppnått sitt absoluta bästa reultat?

Nu pratar jag inte just om träning, även om många kanske känner igen sig just i den kategorin.

Det kan vara allt ifrån träning - shopping - skönhet & hudvård - musikanalys och passupplägg - verbal träning - matlagning mm.

Mitt ämne handlar för tillfället om Nr 4.

Jag har oftat en bild framför mig hur jag vill att mina pass ska se ut, och jag ser framför mig en musikslinga som går igenom hela passet när jag bygger upp ett nytt.

Musiken köps / hittas, koregografi börjar byggas upp....Stopp!

Här börjar det...

Då du har din bild framför dig hur du ser ditt pass och börjar bygga upp det där efter - då kommer tankarna.

Och det är då jag börjar ifråga sätta mig själv.

Är detta ett problem som gör att jag sätter käppar i hjulet för mig själv för att jag är perfektionist och inte ger mig förrän jag får det resultat jag vill ha.

Eller är det så att passet faktiskt är så pass bra som jag egentligen hade målat upp det från början, bara att jag överarbetar processen i jakt efter något som redan finns?

Egentligen är det viktiga inte vad jag tycker - Utan mina härliga personer som kommer på mina pass -

 mina deltgarare!!

De besitter den riktiga feedbacken, och det är deras åsikter som jag uppskattar och rättar mig efter.

Så....Perfektionist - Javisst!

Fast den riktiga perfektionism föds i salen...när man ser resultatet igenom andra!

Har du någon gräns där du verkligen känner dig nöjd - eller försöker du hela tiden uppnå någonting högre, större, bättre när du egentligen redan är där?